I Söndags kväll tänkte vi montera ihop spjälsängen vi lånat. Och jag själv tog såklart på mig det ärofyllda uppdraget. Ju snararejag vet vilka barnsaker som ska få plats, samt hur stora de är, desto bättre. Så jag satte mig inuti, tänkte att det borde vara det smidigaste sättet att se så alla skruvar kommer på rätt plats. Detta resulterade i vad bilden nedan visar. Hade jag sluppit de där extra 20 att släpa på hade jag förmodligen saxat över eller krupit under. Nu fick min man komma till undsättning och istället för att rädda mig skrattar han elakt och tar istället kort. Så har vi det.
(OBS! Det är inte jag som sågat bort spjälorna på sidan i ett försök att ta sig ut, det ska va så!)


Nåväl, sovrummet då. Nu är alla saker som skall vara där utplacerade iallafall. Så fattas det (som överallt i lägenheten) saker att hänga på väggarna och lampor men våran skatteåterbäring skall kunna lösa oss ur den knipan hade vi tänkt.
Pluttigare än såhär tänker vi inte ha det. Redan nu känns det som om det bor ett dagis i vårt sovrum, men jag antar att man vänjer sig,

Patrik är i Töcksfors och leker gränspolis idag igen och jag ska leka städa badrummet. Varför känns det alltid som att det är han som vinner?
 //Anna