Jag läser lite här och var om upprörda glesbygdskommuninvånare som argt höjer sina röster för att protestera mot alla sparförslag kommunen lägger fram. Det kan handla om nedläggningar av sjukhusavdelningar eller dagis eller skolor (detta är det som brukar uppröra mest). Ofta får en eller två stackare föra  resterande medhållares talan i protestaktionerna. Tyvärr är det alltför ofta så att retoriken haltar när det skall protesteras.

Argumenten är inte för sällan att de faller platt. T ex jämför man kommunal service med projekt som skapats av kommunen för att driva in pengar. Även om projekten i sig inte är vinstdrivande, kan det finnas merintäkter i form av marknadsföring och turism för kommunen.

Jag kan faktiskt inte för mitt liv tro att en enda kommunpolitiker skulle vilja lägga ner barnomsorg eller vårdavdelningar om det vore för att det var lönsamt för kommunen. Bra kommunal service skapar glada kommuninnvånare, arbetstillfällen och välfärd. Men om det kostar mer än det smakar?

Det ständiga dilemmat i sådana här diskussioner är väl hur mycket pengar en kommun har och vart man skall stoppa dessa pengar. Småbarnspäronen skriker "till glesbygdsdagiset". Kvinnor och män i barnafödande ålder skriker "till BB". De äldre och de med föräldrar på ålderns höst skriker "till äldrevården". Tränaren i backhoppning skriker "till hoppbacken".

Det är inte svårt att blanda päron och äpplen men man måste fortfarande hålla isär dom. Jag tycker att det är toppen att det protesteras och argumenteras med politiker om hur man förvaltar kommunens pengar men snälla, få till en något mer nyanserad debatt och ha lite torrt på fötterna, lite bakgrundsfakta. Annars bränner ni bara ut er. Eller är det bara framställningen av debatterna i media som är skrot? Beats me, trött på´t är jag iaf.

//Anna, gnäller med lite självinsikt.