Jaaaaa, vi har alltså investerat i en ny, gammal volvo. 11 år nyare än vår vintervän från Lycksele iallafall. Och med automatlåda. Och stereo. Och Svensson-Svensson utrustning i övrigt. Det är första gången jag köper en bil som jag inte är helt entusiastisk över utan snarare praktiskt nöjd. Patrik verkar känna likadant. Jag är bara så rädd för att fler saker i livet kommer yttra sig pådetta vis. Typ "jaa, den var billig och bra och praktisk och sund och laaaaagom."

Är detta alla blivande småbarnsföräldrars skräck? Eller ska vi inställa oss i ledet och om ett år eller två vara dom som sitter och säger "Ååååh, minns du? Så tänkte vi också för två år sedan. Att vi aldrig skulle vara Svenssons. Tänk så naiva vi var..." Och titta på varandra, le i mjugg, åkaoch storhandla efter lista och ha kvälls-vanilj-sex i soffan eftersom barnen (vi förväntas ha två då) sover.

Det finns ingenting förkastligt med definitionen av "Svensson-livet". Vad jag menar är att jag inte vill förlora saker i mitt liv att brinna för, att vara entusiastisk över, att förlora mig lite i. Inte bara vara nöjd. Sådär lagomt nöjd.

Tänker alla så? Är det kanske det som är Svensson-tanken?

Nåväl, jag ska iallafall nu ta min volvo och åka till ICA Maxi och handla med kupong så att jag kan ha middagen klar till sjusnåret. Och det är faktiskt helt okej. Hade jag inte varit på smällen hade jag faktiskt köpt en BiB också. Men nu får det va.

//Anna, allting sitter inte i bilen.