Då har jag varit på min andra intervju på två dagar. Den här gånger för ett jobb som ligger på andra sidan av skalan inom det spektrum där jag aktivt har sökt jobb. Nämligen som behandlingsassistent inom missbrukarvården. Några erfarenheter rikare vart jag:

1, Jag vill aldrig arbeta inom en sådan institution. De sedan länge gulnade väggarna återger det sterlia ljuset ifrån de fluorescerande lysrörsarmaturerna i taket. Personalen har korta  färgglada rockar på sig med två olika mönster. Den ena varianten har stora papegojor och den andra modellen har stora blommor. Det luktar av handsprit och allrent och alla möbler är slitna.

2, Jag kan aldrig (tror jag ) gå med på deras grundinställning om att det personliga ansvaret som missbrukarna har inför sitt  tillstånd sedan länge har bytts ut mot en offerroll som springer ur ett tragiskt förflutet. Det är enligt mig en losermenatlitet som reproducerar en dysfunktionell livsstil.

3, Jag kan aldrig tycka att 19-20,000kr är en rimlig lön för det jobbet när jag har 21,000kr som vakt.

4, Jag vill jobba inom en privat organisation där det är rimligt att ställa krav på varandra.

Nu till mina muffinsar, ni som har missat kardemummamuffins från 7/11 har inte levt livet. Det är som att ni skulle ligga för döden och vara okysst. Som att ni skulle vinna på triss men aldrig hämta ut pengarna. Som att ni köper en Corvette men aldrig tar den ur garaget. Som att ni blir gravida men aldrig får föda (sorry, men det låg nära till hands). Ni fattar, pröva dem!! /Patrik, lite rundare, lite mättare.