Alltså, ni får faktiskt stå ut med ännu lite mera barnbloggeri innan det här har landat lite. Vi fick komma hem idag från den där institutionen där dom fasthåller föräldrar med blod- och sömnbrist samt små, små (jävligt små) barn som skämtar till det och andas dåligt sina första sekunder i livet. MEN, nu äntligen fick vi landa hemma och ja, Isabel alltså, det kunde lix inte bli nåt annat namn. Hon var en sån. Och hon är helt fantastisk och jag har gjort halva själv.

Här är min lilla familj, mätta och sömniga allihop. Även Isabel. Hon är nämligen en naturbegåvning på ammeriet och har trollat till mina tuttar så dom är om möjligt ännu större än förut. Tjejen i mitten av bilden är den enda av oss som ser någotsånär fräsch ut men hey, det är bara två dygn sedan vi maxade oss igenom ett rådjävulskt adrenalinrace. Patrik gjorde nästan en större insats än jag genom att lyckas hålla sig från att skita när det var som allra värst för mig. Bragdmedalj tametusan, jag hade ALDRIG klarat av det där utan honom...

Vi har även haft våra första hemmabesök i form av moster Lotta först ut och sedan de numer äkta makarna till grannfolk vi har här i trakten och nog tror jag det sög lite i bebismagen på frun i huset när Isabel visade sin allra charmigaste sida.

Näpp, jag ska gå och snutta lite på min dotter och låta henne äta lite till och sen tror jag att jag och Patrik behöver maratonsova med amningspauser. Jag återkommer med en liten rolig förlossningsanekdot (lovar att varna känsliga readers innan) imorgon. Vilken cliffhanger va?!!

Sen kommer vi så småningom fortsätta blogga om andra saker oxå, det kanske dröjer lite dock...

Alltså, dom är så sjukt snygga.

//Anna, faktiskt lyckligast i hela världen.