Så här det (för mig):

Klockan 11:43 på helgen sätter det igång. Då grinar jag konstant i ca tre timmar. Ingen hejd alls på tårflödet. Inte ens tillstymmelse till hejd alltså. Jag kan gråta över världen, mig själv, andra, barn, hundar, myror. You name it. Och det är på fullkomligt allvar. Hela tiden. Det känns som om jag ska gå sönder i små små bitar och aldrig någonsin komma att kunna pusslas ihop igen.

Sen stänger någon av mig på off-knappen. Då blir allt som vanligt igen.

På vardagarna trycker någon på On-knappen lite senare på dagen. Oftast i bilen på väg från jobbet eller på hotellrummet sent på kvällen. Men tre timmar. Sen är det stopp.

Annars är allting helt som vanligt förutom att jag är tjock och lite klumpig.
//Anna

Ps: Ja, just det. Under mina gråtattacker är hela världen helt jävla dumma i huvet också. Det gäller ALLA. Men bara då.