Vi behövde en sån därn mostrampare alltså. Såg vår chans att äta förrätt på ICA-Maxi, i deras kök. Vår överrenskommelse såg ut såhär i bilen:

Patrik: "Gumman, nu handlar vi Mostrampare... INGET annat, ok?!"

Anna: "Jag vet, det var inte bra sist det där.... Men vi kör på endast mostramp, inte en pinal till. Vi kan inte fortsätta handla för tusenlappen för en dags hushåll lix."

Patrik: "Nä, en billig mostramp. Lite käk på ICA Maxi, sen hem och laga mat."

Anna: "Fan va bra, nu kör vi på det. Vi måste lära oss detta nu..."

Resoluta kliv mot ICA köket där det dagen till ära serverades ost. Lagrad sådan. 17%-ig. Väldigt god...
Det blev till en slags sport att lokalisera denna ost och vi fick mindre god hjälp av Frukt-Patrik som var tvungen att ringa efter chefen till slut eftersom osten inte verkade kunna uppbringas någonstans i affären. Efter många turer kring fiskdisken, bullhyllan och oststället hittade vi till slut den där förbaskade osten och var liksom tvugna att köpa den. Annars hade ju Frukt-Patriks slit inte fyllt någon som helst funktion (förutom att roa oss då, men det var lite väl elakt t o m för oss tyckte vi).

Nån mostramp blev det dock inte. Den var alldeles för dyr så vi bestämde oss för att åka en mil till Rusta istället, dom är mycket billigare där har man ju hört.  Fast nu tog ju ostleteriet en sån jäkla tid så när vi kom till Rusta hade dom just stängt två minuter innan. Det fick bli Coop. På Coop kommer vi aldrig mer att handla. För där finns inget provsmakskök... Och dessutom kostar mostramparen lika mycket som på ICA Maxi.

Nu provar Patrik matlagningstricket iallafall. Och vi är 110 kronor fattigare men fortfarande ack så lyckliga (inbillar vi oss).
Jag ska väl bidra med nån form av sång verkar det som. Måste man roa sin sambo såhär varje kväll?//Anna