Men jag är inte bitter...
Jaha, jag fick blogga ändå då.
Två dagar i misär för fröken Tväråna. Gårdagen började med uppstigning i ottan för att sätta sig i en överfull buss med överjävligt hårda säten. I Skellefteå klev deras invandrare på bussen (jag har inget mot invandrare vill jag bedyra men vill påpeka att jag tror att det är Skellefteås enda för jag har inte sett någon annan. Kanske killen på torget som jag gav bort inredning till för ett år sedan men som ni ser är detta ändå bara en lång parentes som inte fyller någon som helst egentlig funktion.).
Denne man behagade i vilket fall som helst sätta sig i sätet bakom mitt och han hade en febless för lim och målarfärg som gärna skulle inhaleras via mun eller näsa som det verkade. Då jag har blivit överkänslig för lukter nu av någon outgrundlig anledning satt jag med kväljningar i 10 mil till Luleå innan jag kunde byta säte eftersom bussen i övrigt var överfull.
I Luleå gjorde bussen ett pitstop och jag sprang in på stationen för lunch bestående av en grillad med bröd. Jag hann äta halva innan bussen till Boden skulle avgå.
Klockan 1400 rullade jag in i Boden och där hade det precis börjat mörkna. Jag julskyltade butiken och höll på att trilla av stegen fyra gånger under förflyttandet av takskenor.
Kom till hotellet, käkade middag bestående av en minichipspåse från minibaren, ringde min sambo och förklarade fenomenet rullsallad, somnade ovaggad.
I dag vaknade jag i okristlig tid, mötte promenaden till bussen i sällskap av årets första riktiga snö, åkte 1,5 h buss till Kalix och där körde vi igenom butiken. Myckat mysig stad med varmhjärtade människor och hade det inte varit för dessa hade alternativet att skära lite i handlederna inte låtit alltför tokigt.
Min findresserade man hämtade mig i volvon och jag fick den äran att pröva årets vinterföre i 30 mil på hemvägen innan Patrik ville att vi skulle byta eftersom jag så okoncentrerat framförde fordonet. 2100 strandade vi hemmavid och jag fick stämpla ut.
Ja, som sagt. Stackars, stackars mig. Om ni inte fattat än så är det jag som är martyren. Imorrn ska jag till tandläkaren igen också. Och öka på skulden lite till runt 8000.- samt lida lite när han borrar upp mitt tandkött. Så fint man kan ha det.
//Anna
Två dagar i misär för fröken Tväråna. Gårdagen började med uppstigning i ottan för att sätta sig i en överfull buss med överjävligt hårda säten. I Skellefteå klev deras invandrare på bussen (jag har inget mot invandrare vill jag bedyra men vill påpeka att jag tror att det är Skellefteås enda för jag har inte sett någon annan. Kanske killen på torget som jag gav bort inredning till för ett år sedan men som ni ser är detta ändå bara en lång parentes som inte fyller någon som helst egentlig funktion.).
Denne man behagade i vilket fall som helst sätta sig i sätet bakom mitt och han hade en febless för lim och målarfärg som gärna skulle inhaleras via mun eller näsa som det verkade. Då jag har blivit överkänslig för lukter nu av någon outgrundlig anledning satt jag med kväljningar i 10 mil till Luleå innan jag kunde byta säte eftersom bussen i övrigt var överfull.
I Luleå gjorde bussen ett pitstop och jag sprang in på stationen för lunch bestående av en grillad med bröd. Jag hann äta halva innan bussen till Boden skulle avgå.
Klockan 1400 rullade jag in i Boden och där hade det precis börjat mörkna. Jag julskyltade butiken och höll på att trilla av stegen fyra gånger under förflyttandet av takskenor.
Kom till hotellet, käkade middag bestående av en minichipspåse från minibaren, ringde min sambo och förklarade fenomenet rullsallad, somnade ovaggad.
I dag vaknade jag i okristlig tid, mötte promenaden till bussen i sällskap av årets första riktiga snö, åkte 1,5 h buss till Kalix och där körde vi igenom butiken. Myckat mysig stad med varmhjärtade människor och hade det inte varit för dessa hade alternativet att skära lite i handlederna inte låtit alltför tokigt.
Min findresserade man hämtade mig i volvon och jag fick den äran att pröva årets vinterföre i 30 mil på hemvägen innan Patrik ville att vi skulle byta eftersom jag så okoncentrerat framförde fordonet. 2100 strandade vi hemmavid och jag fick stämpla ut.
Ja, som sagt. Stackars, stackars mig. Om ni inte fattat än så är det jag som är martyren. Imorrn ska jag till tandläkaren igen också. Och öka på skulden lite till runt 8000.- samt lida lite när han borrar upp mitt tandkött. Så fint man kan ha det.
//Anna
Kommentarer
Trackback
